6.10.2022 1:03

Kan det finnas något intressant om morfars fars halvbrors dotterson, det är en fråga som jag ställde mig.  Att det knappast känns som vi är riktigt släkt är en del av frågeställningen men också vad som kan hittas om en avlägsen släkting där den gemensamma nämnaren är en torpare i Östra Löa, Ramsbergs socken.  Närmaste större ort är idag Lindesberg och vet du inte vad det ligger så får du leta i Västmanland. Torparen vet jag inte riktigt vad han gjorde men han hade tre hustrur och åtta barn så det blev en del spår efter honom. 

Att ett av barnen är min morfars far har jag redan förtäljt, men nu ska vi se om det finns några intressanta spår av en av hans halvbröder.  Gustaf hette halvbrodern, och han var tre år yngre, son till torparens hustru nummer två som bara fick denna son eftersom hon avled i barnsäng 2 dagar efter Gustafs födelse. En inte alltför rolig start för Gustaf, men det är en annan historia. Han växte i alla fall upp och fick flera barn varav några emigrerade. Och det är på andra sidan Atlanten som vi börjar titta efter spår som kanske kan vara av intresse.

Fri bild av Evan Dennis

Och visst dyker det upp något om vi förflyttar oss till staten Montana, långt västerut i USA med Klippiga bergen och nationalparken Yellowstone som kända landmärken. I den absolut västligaste delen hamnade de två som jag följer, i Missoula. Och om vi tar den ene först, en son till Gustaf så vet jag inte så mycket om honom. Han bildade ingen familj utan levde som skogshuggare tills den dag han av någon anledning fick en större gren i huvudet och avled. Det är åtminstone vad det står på Find A Grave, den stora samlingen av gravstenar och andra äreminnen som finns på nätet.

Det kan vara intressant att någon i alla fall tagit på sig att uppdatera med den informationen och en bild på en liten, enkel gravsten. Det är inte all som blir omskrivna på det sättet, många får vi inte veta så mycket om. Men åter till den som jag började med att berätta om, skogshuggarens systers pojk, så kommer han till i Montana och bor där hela sitt liv.  Jag vet inte om det är Ramsbergsgener eller om det är från hans fars östgötska gener som han får sitt sparsamma leverne. Inte heller denne man hittar någon att gifta sig med verkar det som, men han arbetar och sliter på med sitt arbete son chaufför.  Jag vet inte om han äger sin lastbil, men det verkar i alla fall som han försöker spara in på onödiga uppgifter, vilket kan vara bra för ekonomin men som också kan innebära risker.

När jag hittar hans uppgifter på Find A Grave så besannas risken, man ska nog inte vara för försiktig med vissa utgifter.  Översatt från den notis som finns om honom så kan vi läsa ” James dödades när tändningen på lastbilen han körde slutade fungera och lastbilen stannade vid järnvägsövergången strax öster om virkeshögarna. Den bakre änden av lastbilen blev påkörd av det västgående "Second 603"-tåget. Indikationer var att tändningslåset var ur funktion och att James hade kopplat runt det i stället för att reparera låset.”

Så kan det gå och det är egentligen det jag vet om min morfars fars halvbrors dotterson. Alltid något kan man tycka och även om det är en ledsam läsning så kan jag konstatera att jag i alla fall vet något, och det kan ju vara bättre än ingenting.

Vill du läsa själv, kolla på https://sv.findagrave.com/memorial/84558721/james-gustafson

1.10.2022 1:05

Idag den 1 oktober 2022 är det precis 180 år sedan Navigationsskolan i Kalmar startade. Numera heter den Sjöfartshögskolan och ingår i Linnéuniversitetet och där firas detta idag.

Så idag blir det ännu ett blogginlägg på temat sjöfart.

Har du en släkting som studerat på Navigationsskolan i Kalmar så kanske du, liksom jag, tycker att detta är intressant. Jag läste där 1974–1975, när jag utbildade mig till telegrafist, och då hette skolan Sjöbefälsskolan. Då var den en del av Lars Kaggskolan i Kalmar men flyttades sedan till Linnéuniversitetets lokaler i hamnområdet.

telegrafist

Till vänster: Från telegrafistubildningen i Kalmar 1975. Till höger: Från mitt arbete ombord på M/S Atrizona 1975. (Det är jag på båda bilderna).

2017 skrev jag en handbok om hur man släktforskar om sjöfolk, tack vare min erfarenhet från mina år till sjöss på 1970-talet. När jag gjorde efterforskning för boken tog jag reda på var navigationsskolornas arkiv finns och nästan alla finns på landsarkiven. Utom arkivet från skolan i Kalmar, som jag fick besked om att det finns på Sjöfartshögskolan i Kalmar. Nu ser jag på Linneuniversitetets hemsida att dessa arkivhandlingar ska finnas i Kalmars kommunarkiv.

Den som ville bli styrman eller sjökapten behövde utbildas på en navigationsskola. När ångfartygen kom och maskinister anställdes fick även de utbildning på navigationsskolorna, och så småningom även vi som blev telegrafister. Telegrafistutbildningen är numera nedlagd.

Lars Kaggskolan februari 2022b

Lars Kaggskolan i Kalmar med sitt navigationstorn från tiden då sjöbefälsutbildningen skedde här. Det var i den här skolan jag studerade 1974–1975. Foto: Johannes Scherman. Bildkälla: Wikipedia.

29.9.2022 1:11

Hur många släktingar har jag och hur många av dem känner jag till?  Och är de jag tror vara mina släktingar verkligen det, eller är de resultat av någon förbindelse som inte syns i de källor jag använt för att bygga mitt träd. Frågor som dyker upp och sedan oftast försvinner ner i någon hög med olösta problem, eller i högen med frågor som rör hur vi egentligen ska definiera vad som är vår släkt och inte. Det händer varje dag att någon får veta att din familj inte är din, om vi använder de biologiska begreppen, men vad säger det egentligen om det svåra begreppet släkt.

Sedan har vi nyligen lärt oss att de som för några generationer var del av den gemenskap vi kallar släkt inte har några efterlevande i rakt nedstigande led. De levde men lämnade inte de spår bland nu levande så att det går att se kopplingar till dem. Forskningsresultaten talar sitt klara språk, vi lämnar inte de spår som många tror. Ungefär hälften av de som levde runt 1880 fick inga barnbarn eller barnbarnsbarn. Det blir också väldigt klart när man följer rena far och morslinjer.  Jag ser då och då de som koncentrerar sig på att följa en manlig linje att den döttrar ut, ett begrepp som visar att en familj med bara döttrar, där tar den manliga linjen slut.  Naturligtvis blir det samma med en kvinnlig linje där det bara blir pojkar i familjen, den linjen dör ut.

Jag kopplar det här till delar av min egen familj.  På min farfars sida så finns en del att titta på, egentligen är det min farfars mamma som är kopplingen. På hennes sida bestämde sig hennes pappa och några av hans syskon i mitten på 1880-talet att lämna Västergötland, från Vara-trakten där släkten bott flera hundra år.  De flyttade med sina barn och deras familjer till Brålanda i Dalsland. Det blev ganska många som flyttade, så det blev en påfyllning av västgötar i Brålanda.

Urklipp från Arkiv Digital

När jag ser att gruppen växer så borde det finnas en hel del DNA-spår bland de som bor där idag kan man tycka. Det förutsätter naturligtvis att det finns de som testar sig på något sätt. Och sedan finns det frågan om hur många av dem som hamnade i läget där de inte fick barnbarn eller barnbarnsbarn. Är det likadant i Brålanda som i de områden som studerades och som visade på ett stort bortfall av efterlevande. En del av mitt eget släktträd visar att det var en del som aldrig gifte sig och visar på några barn. Kanske fanns det inte tillräckligt med kandidater, men eftersom det är båda kvinnor och män så kan man fundera.

Kanske ska jag göra ett upprop.  Sundals Släktforskarförening, Brålanda, hur många av era medlemmar har med mig i sina matchlistor.  Kanske inte med så höga tal, men en bit ner i listorna.  En liten uppgift för den kommande DNA-träffen den 6 oktober 😊  Kan passa på att gratulera föreningen som blev 40 år i denna vecka!  Vi får se om det finns några resultat att rapportera, det får bli en del av en kommande blogg.

Det är intressant att vi nu kan koppla vår släktforskning till annan forskning och göra det genom att använda de nya verktyg som vi har.  Att digitaliseringen gör det mycket lättare att hitta uppgifter har vi lärt oss och det ger helt nya möjligheter. DNA ger oss helt nya möjligheter och det gäller inte bara jakten på okända fäder, det finns många andra områden också. Att kolla upp sin egen släkt, som vi tror vi känner till, är en sådan aktivitet där det kan bli andra teststrategier än vad andra använder.

Jag kan inte låta bli att koppla mina tankar till ett meddelande som jag, och många andra, fick från Christina Sagersten och Finding Family.  Några tänkvärda ord om de standardsvar som ges när någon frågar om vilket test som ska användas, att vara med överallt och fiska i alla dammar. Detta oavsett vilket syfte testtagaren har, för det finns olika svar med olika tester och olika bolag beroende på vad de önskar uppnå. Jag citerar direkt ur meddelandet, bra och tänkvärt.

 ”Så vi landade i att vi nog kan hitta ett annat standardsvar som vi tyckte resonerade bättre med oss: Börja någonstans. Det spelar inte så stor roll hos vilket bolag. Ta ett test och se om det här är något för dig. Vill du verkligen jobba med resultatet, lär dig tolka det hos ett bolag i taget. Ja, det blir dyrare, men det kanske är värt det ändå i slutänden.”



Det gav mig en hel del att fundera på och jag tycker det känns viktigt att fundera på vad vi vill uppnå med vår egen forskning och visst är det så att det finns olika vägar att nå våra mål

27.9.2022 23:21

Släktforskning har naturligtvis, som alla hobbyverksamheter, sina vågdalar. Ibland forsar man igenom kyrkböcker, mantalslängder och annat som en furie, letar alternativa vägar, eller jagar DNA-matchningar runtom i världen. Men... 

'Det är bara att kolla i dödboken'... men varför blir det inte av? Det finns förstås en massa olika anledningar till att släktforskningen kan göra halt:

1. Livet kommer emellan. Du eller någon närstående blir sjuk, får äktenskapsproblem eller trassel på jobbet. Eller en svår skada på bostaden. Allt sådant som upptar ens vakna tid, och släktforskningen glider naturligtvis in i skymundan. 

2. Någon annan har redan kollat i dödboken och kommit vidare, hittar du ute på nätet eller i någon pärm i den lokala släktforskarföreningens lokal. Då är det lätt att luften går ur en. Förvisso, det kan aldrig sägas nog många gånger: lita bara på din egen släktforskning! Du måste ALLTID kolla alla uppgifter du får från andra forskare! Men i ärlighetens namn: när man berett sig på nya upptäcktsfärder - hur roligt är det att istället bara sitta och vidimera det någon annan redan upptäckt? Det kräver en del självövervinnelse, och ibland har man den inte. 

3. En annan släktgren verkar mer spännande.  Istället för att 'kolla i dödboken' upptäcker du att du kanske har en adlig person/en mördare/en försupen präst på någon helt annan gren av din släkt. Då är det förstås väldigt mycket mer lockande att kliva på det tåget istället. Men först skulle du ju... risken är stor att det varken blir det ena eller det andra. 

4. Kollen i dödboken, som skulle vara så 'bara' misslyckas totalt. Personen finns inte alls död i den församlingen. Inte heller i omgivande församlingar hittar du din döda ana. Vad göra nu då? Idétorka sätter in, och släktforskningen blir liggande. 

5. Force majeure. När det inträffar sådana där saker som ingen människa kunnat förutse. Jag tänker då på pandemin, när arkiven stängde. Plötsligt blev det att sitta ensam på kammaren och släktforska istället för att ha trevliga diskussioner med andra forskare under kaffepauser och annat. Visst, många fick möjlighet att släktforska extra mycket under pandemin, och tog vara på den möjligheten, men en del tappade orken och lusten utan den gemenskap som trots allt finns bland släktforskare. 

Så vad gör man då, när man inser att släktforskningen stannat upp alldeles? Kanske djupdyker ner i något närliggande ämne, som hembygdsforskning, historia i största allmänhet eller samhällskunskap? Förr eller senare vaknar släktforskarinstinkten nog till liv igen, och börjar pocka på uppmärksamhet. Den är rätt lättväckt. Det kan räcka med en rad i en bok, eller en fråga från någon, så är du där igen. 

Och ta det lugnt. Som jag brukar säga: fördelen med döda förfäder och anmödrar är att de i regel är kvar där du lämnade dem! 

 

Bilden: Sockenbok från Sätila, Västergötland, symboliskt igenslagen... Foto: författaren 

26.9.2022 1:14

1953 Signe Karlsson Boliden 50 årSigne och Bror Karlsson vid Signes 50-årsdag 1953. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Borrförman Bror Bernhard Karlsson föddes 1902-08-11 i Risingbo, Norrbärke, Dalarna, som yngst av tio syskon, son till kolaren Karl Erik Karlsson och hans hustru Susanna Matilda Andersson. Sin första anställning hade Bror hos Bergslagernas järnväg, där han var lokeldare i två år. Sina första lärospån som diamantborrare gjorde han hos AB Gröndals Patent i Ludvika. Han reste till Västerbotten 1923 och anställdes som diamantborrare hos Centralgruppens emissionsaktiebolag (sedermera Bolidens Gruvaktiebolag), vilka påbörjat borrningar i Mensträsk, Norsjö. Hösten 1924 flyttade Karlsson till Boliden och kunde därför med fog räkna sig som en av pionjärerna inom gruvsamhället. 1926 befordrades han till borrförman. Han var med i den första grupp inom Bolidens gruvförvaltning som tilldelades Patriotiska sällskapets guldmedalj i andra storleken för (minst) 25 års anställning hos företaget.

Bror Karlsson hade tillhört styrelsen för avd. 225 Boliden av SAF. 1930 gifte han sig med Signe Ragnhild Paulina Bergmark född 1903-05-24 i Ersmark, Skellefteå som dotter till byggmästare Moses Bergmark och hans hustru Nina Lovisa Persson. Signe, som var näst yngst av fyra syskon, utbildade sig till lärarinna och examinerades vid 20 års ålder 1923. Sin första tjänstgöring hade hon vid Bjurvattnets skola inom Skellefteå socken. Där skötte hon ensam undervisningen under femton läsår. Många av hennes tidigare elever mindes säkert med tacksamhet den gedigna undervisning, som de, trots den otillfredställande skolformen fick, av sin energiska och plikttrogna "fröken". 1939 flyttade Bror och Signe till Boliden efter att skolan i Bjurvattnet dragits in året innan. Makarna skaffade sig en fin villa vid Ringen i Boliden. I deras hem fostrades tre barn. Äldste sonen levde dock endast en dag. Signe erhöll anställning som småskollärarinna vid skolan i Boliden samma år. Även där vann hon målsmännens förtroende och kollegornas entydiga uppskattning. I Bolidens husmodersförening var hon mycket aktiv under flera år och tillhörde styrelsen, bland annat som sekreterare.

Signe var glad, öppen, försynt, hjälpsam och hon hade ett hjärta, som klappade varmt för alla. Tack vare dessa egenskaper hade fru Karlsson skaffat sig en stor skara vänner som ofta besökte henne och maken i deras gästfria hem i Boliden.

Omkring år 1952 drabbades Signe av en svår sjukdom som sakta men säkert bröt ner hennes hälsa. Största delen av sin långa och prövande sjukdomstid, som hon genomled utan klagan samt med största tålamod, tillbringade hon i hemmet. Hon blev dock så illa däran att hon togs in på Skellefteå lasarett där hon vårdades i ett antal veckor. Hennes tillstånd försämrades och hon avled tisdagen 7 augusti 1956.

Personligen var Bror gladlynt och skämtsam. Han hade lätt för att skaffa sig vänner och bekanta. Hjälpsamhet och ett gott hjärta var också utmärkande för hans väsen. I yngre dagar ägnade sig Bror gärna åt skytte och fiolspel. Som pensionär bosatte han sig i Vika, där han hade förvärvat en fastighet vid sjön Runn i Dalarna. Bror Karlsson somnade in lördagen 23 september 1967.